I Indien kan ingen höra dig skrika?

Så ligger jag alltså i min sjuksäng i Delhi och knappar i godan ro utan minsta tanke på att någon (förutom kanske Hannah och Clara då) ska se vad jag skriver. Så fel man kan! Redan andra inlägget blir kommenterat och till på köpet av Sofia, som jag länkade till som en av bloggare jag helst läser i förra inlägget. Jag antar att det var själva länken som gjorde det... (Sofia, för jag vågar nästan anta att du läser också detta, du får gärna berätta hur det gick till!)

Detta lilla rookie mistake är i och för sig en ganska tydlig illustration över hur vanskligt det faktiskt kan vara att blogga. Jag har ju ännu inte ens skrivit något som är särskilt intressant att läsa och redan uppmärksammas det. Inte konstigt att Bringeus, som jag nämnde tidigare, blev uppmärksammad. Han skrev ju faktiskt något som folk (uppenbarligen) var "intresserade" av. Men det kanske är det som är grejen... Hur kul är det egentligen att skriva för ett totalt mörker? Det kanske är diskussioner med läsare som lockar (eller kanske nästan förpliktigar) till att skriva igen och igen (och igen).

För att faktiskt svara på kommentaren: Ja, jag inser (något snopet) att jag genom att inte skriva något utan istället bara skriva om att jag ska skriva förstås drar upp förväntningarna (även om jag ju inte trodde att det fanns någon vars förväntningar kunde dras upp). Vi får se hur jag lever upp till dessa... Eventuellt dröjer det dock innan det visar sig. Jag är i Indien och Delhi framtill mitten av juni och (när jag inte är sjuk) är det tänkt att jag ska arbeta. På fritiden kommer jag nog mest att umgås med Clara, men tanken är väl att jag skulle hålla mig själv sällskap med bloggen när hon åker tillbaka till Sverige. Sen efter den mjukstarten tror jag nog att det kommer att tugga på lite av sig självt.

Den som väntar får se!

P.S. Till dess att det dyker upp något här kan den intresserade med fördel läsa NewDelhibloggen (tidigare Bangkokbloggen) där Clara och jag berättar om vad vi gör på vår resa ute i världen.